Hej Singla! Jag funderar och ventilerar med mina vänner utan att bli ett dugg klokare på situationen. Tänkte att du kanske kan kika på detta och dela med dig av din syn på saken?

Jag började studera i höstas och träffade då en helmysig man som jag direkt fattade tycke för. Jag tog initiativ till kontakt, fick bra respons (om än endast på det vänskapliga planet) och det visade sig snabbt att han är allt jag söker. I och med att vi läser på samma program så ses vi ofta och jag är helt säker på att han värdesätter mitt sällskap. Utan tvivel.

Vi fikar, pluggar, går på fest, lagar mat och har alltid långa intressanta samtal om livets svårigheter och hur man kan förbättra sin egen situation (jag lider av nedstämdhet, är ofta ledsen osv. Han har gått igenom ungefär samma saker och ställer alltid osjälviskt upp och lyssnar samt ger råd om hur han bearbetat sin rädsla och stress). Vi är så lika på många plan och har samma värderingar och mål i livet.

Jag kommer från ett dött, långt förhållande som varken innehöll glädje eller kärlek de sista åren (inte haft en intim kärleksstund sedan 2004…! ja, du förstår). 1999 var året när jag senast var “ute på singelmarknaden” och tog för mig… Alltså ett bra tag sen sist. Han vet att jag levt i en dålig relation men inte riktigt hur dålig… att man inte har haft sex på sisådär 6 år är ju inget man delar med sig i första taget till någon man skulle göra vad som helst för att dela säng med.

Han säger att han inte haft något förhållande på flera år och att det inte är något han direkt saknar (han sa samtidigt att det svåraste var att han först saknade den fysiska närheten men att han även där vande sig…) eftersom han anser att han blir en sämre version av sig själv när han lever i ett parförhållande. Han menar att man hänger upp sig för mycket på den andre, tappar bort sitt eget jag, börjar utveckla något slags ägarskap över sin nästa och att det hela därför oftast blir destruktivt och leder till att man mår dåligt.

Ganska så snabbt inpå att vi träffats kände jag ett starkt behov av att tala om för honom hur fantastisk jag tyckte att han var. Stort misstag av mig. Detta var alltså innan jag kände till hans inställning… Han sa att han kände sig pressad, nervös och att han oftast reagerar på sådant med att ta avstånd. Han poängterade dock samtidigt att han såklart blev glad och att han var glad att han träffat mig också. Punkt. Inget mera.

Jag kände mig dum, naiv och desperat samtidigt som mina känslor var så starka att jag tyckte att det var skönt att han fick veta hur jag kände. Jag tog ett kliv tillbaka för att ge honom möjligheten att fly fältet, men eftersom vi sågs ofta i skolan och han uppenbarligen ville fortsätta att umgås trots mitt utspel, så fortsatte vår vänskapsrelation både där och utanför.

Nu har det passerat några månader och vi känner varandra rätt bra. Om jag har det jobbigt så finns han där och tvärtom. Vi är bra på att backa upp varandra och hjälpas åt. En riktig vän som man både har kul med och någon att hålla i när det blåser hårt…

De senaste veckorna har han bott rätt mycket hemma hos mig (jag bor i ett eget hus på landet ett par mil utanför staden), ställt upp med glädje som kattvakt när jag behövt osv. Han lagar frukost till mig, är mån om att jag har det bra, skottar fram bilen, diskar sådär självklart efter våra måltider, pysslar om mina blommor (!) om han ser att det behövs, bakar bröd och stortrivs här ute. Vi lagar mat, skojar, diskuterar, läser eller bara sitter tysta och filurar i samma rum. Helt utan panik över tystnaden! Han säger, varje gång han varit här, att det varit de bästa dagarna någonsin. Jag säger, varje gång det kommer upp, att han kan flytta in när som och att jag ärligt saknar honom när han inte är i närheten…

Detta blir dock alltid hängandes i luften och vi börjar prata om något annat. Igår skildes vi åt efter att ha tillbringat flera dagar hos mig. Jag skickade då ett sms på kvällen (fast jag lovade mig själv att inte ta första kontakten igen) där jag frågade hur han haft det under dagen, önskade honom en skön kväll och avslutade som vanligt med en kram. Några timmar senare (han sitter inte ihop med sin mobil) kom det ett svar att han haft det ok och på slutet skrev han; Saknar er. Kram. Punkt. Han syftade då på mig och min katt… Jag blev glad såklart men vet ju inte riktigt vad det betyder. Förmodligen ingenting. Dock var det första tecknet på att han tänker på mig, som han också delade med sig.

Mitt stora lyxproblem är således att jag har en finfin vän som jag vet håller av mig, och det borde ju räcka men… JAG VILL HA SÅ MYCKET MER!

Jag vet inte om jag kan fortsätta vår vänskap. Om jag orkar med. Jag vill bara röra vid honom och fantiserar om hur det skulle kännas. På nätterna sover vi skilda rum och jag mår uselt av att veta att han är så nära mig men ändå så långt borta… Den enda fysiska beröringen oss emellan är långa, varma kramar i all vänskaplighet.

Är det bara för mig att acceptera och vänta ut tiden? Kommer han att vakna upp och inse? Vad vill han? Vad känner han? Kan man verkligen bara bestämma sig för att ” Nej, här är det bara vänskap som gäller och ingenting annat”?

Jag är livrädd för att skrämma bort honom om jag återigen ger uttryck för min kärlek. Jag känner att jag borde vara glad som träffat en så fin människa med alla egenskaper som jag så högt värderar men det enda jag känner är frustration och smärtsam längtan efter närhet.

Jag törstar så efter kärlek och att så småningom bilda familj (jag är snart 30 år och min vän med) efter alla mer eller mindre ensamma år men inser att så länge han är i min närhet så är jag låst och allt annat än öppen för andra relationer med andra män.

Vad göra? Oerhört tacksam för ett eventuellt svar och gärna fort innan jag förgås av alla känslor!

Tack fina!  / Kärlekstörstande fantastisk kvinna som vill ha hela kakan

Rara fina kärlekstörstande ärliga fantastiska makalösa kvinna!!!

Helloooooo, vad du är härlig! Om jag hade varit i din närhet och sovit i rummet bredvid dig hade jag kurrat ihop mig i din säng direkt! Utan att tveka! Så det måste du helt klart ha för dig innan du funderar vidare på detta!

Den här mannen däremot, ja goddam vad svårt det kan verka ibland, utan att egentligen vara särskilt svårt alls… Från utsidan, that is.

För saken är, att oavsett din historia, och hans historia, så är framtiden det enda som gäller. Vad du och han varit med om präglar er helt klart, men det äger er ju inte. Det måste ju inte vara och måste ju inte bli, som det varit tidigare. Det fina är ju att man själv har makten över sina relationer. Du kan ju bara ta makten över din del i er relation, vilket är jävligt bra, eftersom du är en del av den :)

Utan att tveka, så skall du genast och omedelbart berätta för den här mannen att du är kär i honom. Jag lovar. Försök att strunta i hans rädslor, det är hans problem och hans sak att göra upp med. Men innan han dissar och dumpar dig hårt måste han veta vad du känner.

Appappapp, tänker du nu. Vaddå dissa och dumpa hårt?! Jo, ärligt talat, det finns en risk att han “dissar och dumpar” dig hårt (dvs vill/vågar inte). Det måste du tugga i dig. Men jag tror inte det blir så himla svårt för dig att svälja den lilla godbiten, egentligen, för det har du redan övat dig på i flera månader - eller hur? Du har varje dag provat tanken att han inte vill ha dig, annars hade du inte väntat så här länge med att ta upp det. Ergo, spit it out!!

Du har inget att förlora på det. Hallåååå, goddess, vaddå sova i rummen bredvid varandra?!?!?!?!! Get real, COME ON för sjutton, vad väntar du på?! Make your move och ni känner varandra redan, det finns inga dejtingregler jag kan ge dig, utöver att vara komplett rak och ärlig.

Så här, nästa middag your place säger du ORDAGRANT såhär: ”Du (Namn), jag har tänkt på en sak och det här är inte helt lätt för mig att säga, men ge mig en liten stund så kommer det säkert ut rätt… Jag tycker så otroligt mycket om dig, du har verkligen kommit mig nära och jag känner att vi förstår varandra, du lyssnar verkligen på mig och det känns som att jag ger dig mycket också och att du trivs när vi är tillsammans. Jag vet att jag vill ha mer än vänskap av vår relation, jag är kär i dig. Vad tänker du när du hör detta?”

Ordagrant så, eller close enough. Det viktigaste är att du förtydligar dina känslor och, lyssna noga, AVSLUTAR MED EN RAK FRÅGA och är tyst efter du har ställt frågan. Vänta ut svaret. Låt det ta tid om det måste. Till dagen efter om så krävs. My point is, du kommer få ett svar. Vilket du eg redan har, i mina ögon är det solklart att ni har sjukt mkt att bygga på, men förälskelse är ingen lätt lek att leka, o andras gamla demoner kan man inte ta död på.

Vill han inte så vill han inte, acceptera det, men först efter att du fått ett rakt svar. Och, my love, ett rakt svar duger. Låt det inte ta flera veckors velande. När du sagt det så klart o tydligt som jag skrev det så har han ett rakt svar inom ett par minuter el iaf inom samma kväll om han måste rödvinssvamla. My point is, säg dina ljuva ord och hångla sedan upp honom. Case closed, either way, han är gay eller vill ha dig. Eller är sjukt paj. De alternativen finns. O ett ännu värre alternativ finns faktiskt… att inte ta reda på det och inte heller kunna gå vidare.

Ställ frågan, ta svaret, och var glad vad du än får höra. Herregud WOMAN, du är en dröm för vilken prins som helst!

]]> http://salongsingla.se/2010/05/15/2097/feed/ http://salongsingla.se/2010/05/15/kabaaaaam/ http://salongsingla.se/2010/05/15/kabaaaaam/#comments Sat, 15 May 2010 22:31:18 +0000 Singla http://salongsingla.se/?p=2094 OMG!  OMG det är så mkt som har hänt och om ni hatar mig nu (om det finns nån kvar?) får det väl vara så, jag kan inte göra mkt åt det! Det har bara hänt såååååååååååååååå mkt och det har inte funnits en chans för mig att göra nåt åt det, det har bara varit alla mina demoner o full rulle o full jävla lycklig gas på hela skiten!

Det största som har hänt är ju helt klart att jag och Mannen M har köpt en lägenhet tillsammans!!!!!

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH alltså fatta grejen!!! Så himla störtskön hamnlya, med allt vi vill ha och behöver. Så stört anpassad till oss o våra behov! Det är så häftigt m hela lyagrejen, för folk vill ha så olika saker. Det vi vill ha vill kanske inte andra ha.

MEN det vi ville ha var iaf en stor fet jädra tvåa (det räcker) i hamnen, med sol från elva tills solen går ner, o stor jädra balkong, o stort fint badrum m tvätt/tork snyggt inbyggt, helkaklat, badkar (!!!), ett kök m de nyaste grejerna o en fet jädra bardisk där man kan ha polarna över o snacka eller bara chilla vid breakfast men ändå slippa ett köksbord, ett vardagsrum stort som ett hav där matbord får plats vid fönsterna…. Vi har köpt världens coooooolaste största flashigaste tvåa för ett par DINKS i vår ålder, o vi har inte ruinerat oss (helt) utan hållt oss inom marginalerna. Vi får allt vi ville ha i vår bostadsrättsförening, det är nybyggt o fräscht, det är städfirma, parkering i garaget, bastu, hiss o sjukt fräsch innergård mot vattnet o park m grillplatser o. det ligger här i hamnen där de bygger ut infrastruktur o näringsliv o strövområden o …etc etc ja jag kan hålla på ett tag!

Vi har helt enkelt GJORT det, omg omg OMG!

Jag ringde Mannen M på lunchen för att småprata lite.

- Jag har just köpt en bil.

!!

Ok, jag överdriver lite, jag visste att bilköp var på tapeten men inte att karln skulle dra iväg och köpa en på lunchen. Hur som helst blev det en billig gammal hederlig Volvo, som gått många mil och nog kan ta oss några till. Den är fin och mörk och kombi och enoooooooooormt vuxen och praktiskt. LÅÅÅÅÅNGT från Mannen Ms gamla Barchetta, den lilla tvåsitsiga caben vi körde runt i förra sommaren. LÅÅÅÅÅNGT ifrån. Ett år har gått, vi är nu sambos, letar lägenhet, parar oss på alla sätt och vis, och kör runt i en Volvo. …. Kör runt i en Volvo……… Kör runt i en Volvo…….. Kör runt………….. suck…….. Är slaget förlorat? Är det över? Är det radhus och två osnutna ungar nästa? Bli glad om man får till det en gång i månaden? Snacka skit om pojkvännen med tjejkompisarna på de gettogethers som blir mer och mer sällsynta? Eller…. är det början på nåt alldeles alldeles nytt, som faktiskt också är bra, om än annorlunda än det som var förr?

(Den som vill vara psykoanalytiker får mer än gärna se föregående inläggs klänningsköpsredovisning som en direkt reaktion på bilköpet…… ;))

Well. Det här är inte bara ett inlägg för att berätta om en klänning. Det är framförallt STORLEKEN jag vill prata om.

Den här är köpt på BARNAVDELNINGEN! 170 centilong var för stort (jag är ju bara 163 cm), så jag fick köpa 164 centilong! OMG! Jag kan köpa kiddieskläder!!!

I övrigt fattar jag inte vad en sån här ljuvlig klänning gör på en barnavdelning, det är en vuxenklänning tycker jag, och det var också vad jag trodde när jag med ett Iiiiiiiiiiiiiiiiiik hastade fram för att rycka en. Men men, fel hade jag. MEN LIKA GLAD FÖR DET ÄR JAG … *tralla* :D

Jag har en god gissning, och jaaaaaa, nu ska jag komma t saken, dvs rubriken, dvs flytten. Jag och M letar bostadsrätt!!!!!

*paus för publikens chockskadebeteende*

Så, välkomna tillbaka. Jooo, det gör vi. Och det är…. en intressant upplevelse…. Mannen M är kvar i ungkarlslalaland och klickar bara in oss på fräcka vindsvåningar i innerstan, med öppna spisar, coola bardiskar, små vinklarar och vrår, framplockade tegelväggar och självklart, typ 47 kvadrat, fem trappor utan hiss och så daskar ni upp 12 000 i månaden minst pleeeeease.

Singla däremot, glamouristan från Småland, kollar STORA välplanerade praktiska cleana lägenheter typ 15 min UTANFÖR innerstan, där man inte behöver betala sin själ för att få bo och därmed har pengar över att inreda den fabulösa balkongen med SAMT få åka på en shoppingresa t New York för att ha nåt att hänga i den PRAKTISKA klädkammaren i den ljusa och trevliga hallen bredvid det luftiga och härliga vardagsrummet. (Hemnetskadad… Hemnet behöver för övrigt en REJÄL uppfräschning. Hallåååå how about integrera en kalender där ens visningstider fylls i? Hur svåååååårt ska det vara att ge ens kunder liiiiiiite hjälp. Skitkackig sida, som webbred blir man ju förbannad, det är ju typ bara Sveriges största sajt och så har de misslyckats så kapitalt med användarvänligheten, usch det är så sorgligt. Och dåligt.)

Som alla kan räkna ut blir det en liten intressekonflikt mellan mig och M. Som alla också kan räkna ut kommer Singla att vinna den intressekonflikten. Men som en del av er säkert kan räkna ut är dinerosen inte MINA, jag kickar inte in ett jota av insatsen och jag står dessutom för den lägre lönen i hushållet. (Not by much, but still. Två tusen är två tusen är två tusen.) Sååååå…. jag måste work smoooooth!

Det är en jädra gyttja det där med att leta lya vilket ni som letar säkert blivit varse. Man känner sig dumblåst liksom mest hela tiden, och till slut flyter lyorna ihop och blir likadana, och man är så utmattad så den egna hyresrätten till slut känns som det PERFEKTA boendet. Jag har iaf svårt att hitta nåt som toppar min fantastiska  hamnutsikt, min underbara välvda balkong och min KÄNSLA när jag sitter på den.

Well, vi får se. Vi har kört igång bostadsletande un masse iaf, som Singla funkar med allt, jag blir liksom manisk, och har på en veckas tid gått på 10 visningar (ja, sant, samma vecka som jag tränade 3 ggr, var på kören, Itrimlektion, styrelsemöte två kvällar i rad och jobbade heltid….) Så jag har redan grym koll på utbudet, prisbilden, vad som budas uppåt helvete och vad ingen vill ha. Men sån här koll orkar man ju inte hålla hela tiden, alltså jädrar, jag tror jag är nära utbrändhetens rand, jag FÅR inte ta på mig fler projekt.

Tur livet bjuder på nöjen också :) Senaste tiden har jag och M varit ute och käkat på fina restauranger väldigt ofta, vi har lyxat till vardagen och njutit av god mat och goda viner. Bara häromkvällen bokade vi in oss i chambre separée (vilket betyder typ privat rum har jag fått lära mig) på en lyxkrog och fick en femtimmarssittning där köksmästaren berättade om mat och dryck (vi provade två viner t varje rätt, femrätters = FULL hehe) och vi fick överdådig service. Det var så sjukt trevligt!! Meeer lyx t folket! Och så har vi SHOPPAT! El iaf försökt. Den här viktminskningen på TJUGOSJU KILO AND STILL COUNTING (fast jag ska inte counta mer, meningen är att jag ska bli viktstabil nu, men det är ju så jädra svårt att fatta att jag nu gått i mål och inte måste hålla igen mer, vågen fortsätter ticka ner och jag fortsätter stirra på tallriken och fundera på om den där risotton verkligen är så jädra bra för mig…) innebär att jag måste köpa EN HELT NY GARDEROB!

Yes, u heard me. Inget passar. Allt måste bytas ut. Och vet ni, det är inte så lätt att shoppa en helt ny garderob bara sådär. Dels har man ju faktiskt inte råd, dels infinner sig en lätt panik och jag vet inte riktigt hur jag ska prioritera, vad passar eg på mig, vad ÄR min stil? O dessutom bjuder ju den här våren på VÄRLDENS FULASTE FÄRGER har ni märkt det? Alltså allvarligt talat, VEM bestämde att jädra PASTELL skall komma tillbaka? Ugh, give me a break and a glass of Pol Roger. (Vilket är en jääävligt trevlig champagne jag provade på den champagneprovning Mannen M överraskade mig med i helgen. Mkt flärd för liten Singla :))

Så, detta är alltså vad jag sysslat med de senaste två veckorna. Tokbostadsklädershopping. Det tar musten ur vem som helst. Och så planerade jag SJÄLVKLART in en påskhelg med två middagsbjudningar hemma hos oss, jajedå. Det är ju så vansinnigt roligt att ha folk hemma! Men det betyder storstädning, storshopping och viss planering. Ugga. Tur man är projektledare.

Och tur vår semesterresa kryper närmare. Har jag visat vilket hotell vi ska bo på? HÄR ska vi bo. Och kolla in den här filmen från Förkväll. Niklas Wahlgren bor i just ett sånt hotellrum som vi bokat, dvs det med jacuzzi on the f-ing oceanviewbalcony! :D Jag ska ligga i den där jacuzzin och sippa på vitt vin och titta på havet och fundera på livet.

En sak firades redan igår, eller ja, har väl småfirats i tal ungefär varje dag senaste tiden, men firades liksom lite mer ståndsmässigt igår. The Guru skall gå vidare till nya äventyr och samlade därför, som sig bör, alla goa vänner på en AW på favvobaren. Skumpan flödade, i alla strupar UTOM Singlas, ja jisses, jag förstår att det kommer som en chock, men den senaste tidens, för att inte tala om den kommande tidens, stress talade mycket starkt för en kväll utan alkohol. Så efter att ha suttit med i ett par timmar och solat mig i glansen lommade jag vackert hem till soffan, drog på mig ett nattlinne, åt fabulös middag och somnade sedan precis efter att Let´s Dance slutat. Men jag hoppas att kvällen fortsatte för de lyckliga som inte behövde hem och samla nya krafter.

Jag har nåt att göra VARJE dag efter jobbet, jag ska på tjänsteresa, jag ska på intervju för att bli kontaktfamilj, jag ska på kickoff m min nya styrelse nästa helg, jag har helt enkelt inte mkt till andrum här framöver och har inte haft på ett tag. Det första som stryker på foten är ju relationen, det märks direkt. Inte som att det är dåligt mellan mig och Mannen M, absolut inte, men det märks i en relation när en eller båda är väldigt stressade och har lite tid för varandra. Som Mannen M hade hela januari och februari, och jag har nu hela mars. Jädra skit, men roligt också. Det är ju bara bra saker! Men OJ vad jag är beroende av pauskvällar hemma, när jag bara gör ingenting, det märker jag väldigt tydligt. Och så är jag ju beroende av att ha tid för att TRÄNA. Hur i helsicke ska jag behålla den här kroppen om jag bara sitter i möten hela kvällarna och jobbar hela dagarna och sen är BAKIS på helgerna? Det GÅR inte, så enkelt är det.

Well, därav var gårkvällens pausande enormt nyttigt för mig. Det gav ju mig energi att gå upp klockan sju idag och jogga 3 km i hamnen. Solen sken och jääävlar vad tungt det var, men jag har bestämt mig för att orka jogga 5 km så det skall jag göra också!! Vi börjar med baby steps. (Bokstavligen talat, tror inte nån såg skillnad på det där och att bara straight… gå…)

Efter joggandet packade jag ihop mina finaste grejer, för vet ni vet ni vet ni, jag ska till STHLM! Japp, jag sitter i första klass på ett X2000 i denna stund, på väg till den ljuvliga staden! Först skall jag träffa KändisFrisörAstrid (som gör kometkarriär, yeay :)) och få barret fixat. Sen ska vi ut och äta och kanske ta ett glas skumpa på nåt trevligt ställe (förslag????). O så hem t henne o så anländer ytterligare två fenomenala chix ikväll. Det blir mello och sen blir det ut på galeeeej! Astrid nämnde nån hotellbar som har melloefterfest, vet inte vilken men dit ska vi :) (Lär väl finnas flera….)

Ååååh, va jag längtar!!!

Och imorron ska jag hänga m min fantastiska bror, det är det enda som står på schemat. Och så på måndag skall jag ut och äta middag med SiS! Dubbelyeay!! Och så ska jag ju JOBBA också, och det här är sköj jobb som är karriärdanande my friends, iaf ett av mötena som är ordnat av mig med very high profile people in las governmentas! Jag ser fram emot detta nåt kopiöst.

Så jag blir i stocken till tisdag kväll, det ni! Men DÅ, då blir det raka vägen hem till Mannen M och serious relationshipkraming, det kan jag tala om.

(Har jag förresten talat om att jag nu gått ner 26 kilo? Jag vet, det är crazy. Grattis mig :))

TACK STYLISTEN!!! Låt oss nu bara slippa krigsdräkterna….

20:10

BREAKTHROUGH:  Mannen M sa precis: “Höj lite nu” inför Pain of Salvation. Snacka gott betyg, Mannen M is no fan of the schlager, hur mkt han än fejkar för att please mig.

20:13 CHILLS. Fan va bra den är, så naken, så ärlig och så GILLAR jag att han ser ut som JESUS. Take me home….

20:18 Ok second time aorund, Pernilla har samma klänning på sig (är hon FATTIG eller? Alla schlagerstjärnor med självrespekt byter outfit!! ;)) Men, vilka respektingivande klackar! Damn grrrl! “Jag vill om jag inte ramlar….” Det här måste va viktigt för Pernilla m tanke på att hon skippar brorsans bröllop för detta. Ärligt talat….. dumt beslut.

TILLÄGG: VA FAAAN, ser ni?!?! Milititärinspirerande axelklappar, va faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan?!?!?!

20:26 Jag gillar det pauline vill göra, VERKLIGEN, men Duffy kommer alltid göra det bättre. U got me begging u for mercy….

20:31 THE ROCK CHIX RULES!!!!! De slår Pauline m hästlängder. Nytt fräscht fräckt!

20:38 Ja men jag säger då det, till o med Calle Moreaus har bytt outfit…..

20:40 Naaaaaaaaaaaaaaaaaaaaw………… gubbarna……………… snyft

20:45 Ärligt talat, wannabeMika/bröderna Rongedal gör det jävligt bra, jag har en intern konflikt i detta nu. Jag tycker detta är BRA o bör gå vidare, men det kommer ändå bli en stor gäsp i ESC, så kanske ska vi låta det vara en schlagerböghit i Sverige som spelas på gayklubbarna halv fem och leder till svettiga nakenöverkroppskramar, men inte mer? Kanske bör gubbarna få sig en chans…?? Eller? Aaaah, vet inte vem jag är längre!! ;)

20:50 Ja, jag sa ju det! Typ! Grattis Orsa spelmän och Calle!! Underbart!

20:55 Jag ÄLSKAR Alcazar. Det är ofrånkomligt. Jädrar i min lilla låda, detta tror jag på. Jessica är söt men kan slänga sig i väggen gentemot detta. Hörde ni att publiken sjöng med? Detta är ÄKTA schlager, som det ska vara!!

21:00 Faaaaaaaaan, när jag väl hör dem ångrar jag mig. Var nyss så stursk men det här är faktiskt riktigt bra…. O i ESC skulle det här gå FETHEM. Blond donna sjunger vackert och rent och ärligt, hon är skrämmande lik ABBA-Annefrid. Låter lite som Sandy i Grease, hör ni det? Cellon är dessutom ett trevligt och unikt inslag…. Crapski. Jessica/Alcazar….. Jessica! Nej Alcazar! Nej… Suck… Vi låter svenska folket bestämma, så tar jag ett glas vitt till….

21:05 Ok.. ja Jessica gick vidare, det kanske var väntat, även om jag är sorgsen över att inte få se Alcazar mer. De är som en inventarie!! Well, nu bör jag göra en gissning känner jag. Jag tror att Heaven or hell och Jessica går till final. Det är mitt sista bud. Själv vill jag ha vidare gubbarna, men jag tror inte de slår nytänkande rockbrudarna. Inte this time around, schlagerpubliken blir bara yngre o yngre… (Eller är det jag som blir äldre och äldre? ;) Dont ask questions u dont wanna know the answer to!)

21:35 Jaha, ett fel. Folket ville ha Pernilla och inte nytänk. Där ser man. Well, inte bölar jag. Pernilla kör med glitter och konfetti, det är det enda rätta i schlager, så visst, en färdig gåvidigare, but still, hade varit najs m lite skön “hårdrock” (så hårt var det ju inte) i finalen, inte sant?? Ok återstår att se om Jessica går vidare el inte.

21:40 Ja men där ser man! Ett rätt iaf! Jessica tog hem det! Braaaaaaaaaaaaaa! Gubbarna var ju assöta men va 17, jag tror på Jessica ändå, hon växer och växer.

En värdig andra chansen har nu nått sitt slut och er specialrapporterande Singla, er schlagerdonna i etern, ska dra sig tillbaka till sin loge och umgås med sin karl (efter en magnifik trerätters som avnjutits mellan varven, efterrätten har vi förvisso kvar men den tänkte jag kombinera med diverse andra aktiviteter….. ;)) PUSS på er!!

Jag är faktiskt av den chockerande åsikten att andra chansen inte är direkt jätteintressant. Mmmm håll i er, förstår att det där kom högst oväntat. Men jag är mest intresserad av att se alla bidrag och såklart av vilka som går vidare ikväll, men i övrigt är det ju mest en upprepning av tidigare veckor. Det enda som verkligen är av intresse är ju ascoola Dolph :) Iaf ikväll.

Själv har jag en girls night in. Det funkar som så att jag sitter här i min soffa med lappen i knät. Jag har morronrock på mig, är nytränad, nyduschad och nypeelad och nyinsmord och har ett underbart glas vitt intill mig. Stereon spelar soft och Mannen M lagar mat. Det är fullständig lördagsfrid i Casa Singla och jag känner mig sådär hopplöst priviligerad denna afton, som så många andra kvällar. Jag lever i sanning ett högst tillfredsställande liv, jädrar i min lilla låda att jag kunde kirra det så fint :)

Förresten, det vet ni inte än nä, jag firade 26 kilo förra veckan. Larvigt haha. Känner inte igen mig själv i spegeln längre. Jag är så jädra snygg så jag och alla runt mig dånar. Glömmer av att jag är en hot mama och fattar inte varför folk (främst män) vill PRATA med mig hela tiden, GUD så enerverande. Särskilt nu, GOD I love att vara 28 år, för alla grabbar som stöter på mig är VUXNA och det är ju så jädra härligt och bra för egot, även om jag har min man tingad och inte ämnar lämna detta tillstånd, sååå nöjd med vad jag har, men njuter i fulla muggar av uppmärksamheten jag får av andra män. Det är härligt! :)

Svarade just på en Fråga Singla som jag sugit på ett tag, det är inte alltid så lätt att svara er, bara så att ni vet. Eller jag menar, det är underbart och fantastiskt att få mejl av er, men jag vill ju så jävla gärna nå fram och nå in och förändra och trösta, så ibland får fingrarna kramp när jag inte vet hur jag ska få fram allt det där som jag VET men som ibland är svårt att klä i ord. Jag sitter ju på den gudomliga kunskapen att ni är UNDERVERK och så skriver ni mejl om skraltiga män som inte behandlar er som ni förtjänar, och så frågar ni mig hur ni ska komma över det och jag vill bara……………………DOH! Ibland ge er en rejäl BITCHSLAP så ni kommer back to reality!

Ett liv har vi, ett enda, och det ska vi ju njuuuuta av, inte lägga på män som inte är snälla mot oss. Så lätt att säga, men så svårt att efterleva, för gudarna skall veta att även jag har lagt ååååååååååår på män som inte gjort tillstymmelse till att förtjäna det. Jag har hoppats och kämpat och vridit ut och in på mig själv för att få det att funka. Det är en sann fröjd att slippa det, o jag önskar detsamma för er.

Det är därför jag är lite hård ibland, i mina Fråga Singla-svar. Men det är av kärlek, det hoppas jag ni förstår. Oh, nu börjar det. Bäst jag kollar, just in case… PUSS

Sommaren 2008 blev jag tillsammans med en underbar kille, då 24 år gammal. Han svepte med mig i sin kärleksrosa lovetornado och visade mig en värld jag aldrig sett innan. Han tog hand om mig, lät mig vila under hans trygga vingar och jag kände mig inte ensam i världen längre, det var vi. Han tog med mig till hans familj som tog emot mig med öppna armar, jag lärde känna en familj som var så annorlunda från min; en familj som har middagar varje kväll, spelar musik, dansar när andan faller på, kramas, skrattar och där alla är välkomna. Ett varmt latinamerikanskt hem, precis så som man hoppas att det ska vara. Ett hem som en svenne som jag inte hade kunnat föreställa mig fanns. Jag träffade mormor, morfar, låtsasmormor, låtsasmorfar, kusiner, syskon, vänner; jag blev en del av deras familj.

Efter sommaren skulle min kille, A, börja plugga igen i grannstaden. Jag hade precis slutat gymnasiet vid tillfället och flyttade med i hopp om att hitta ett jobb där och kunna leva sambolivet med min kärlek. Jag vantrivdes där, jag var utan vänner, utan jobb och A han var i skolan, med en tjejkompis vid namn K eller med sin bästa killkompis som bodde i staden. Det dröjde inte länge förrän jag flyttade hem igen men åkte till honom flera gånger i veckan för att vara med honom. En dag var hans mail öppen, nyfiken som jag är kikade jag lite(Okej, jag rotade runt) och hittade ett mail till en okänd tjej i hans utkorg. Var tydligen någon gammal flört som han mailat nu, ett år senare, och frågat om hon fortfarande hade samma mail och att han fortfarande gillade bilden hon skickade till honom förra året.  Jag blev tokig på honom, men han skyllde på att han rökt på (=/) och att han hängde med sina kompisar som pushat honom. Jag förlät honom.

Vid samma tillfälle tyckte jag mig också se mail från hans ex. Jag var nästan säker… Men inte på datumet. Jag letade reda på hennes nummer, messade henne och frågade om hon hade haft kontakt med honom. Jag tänker inte bli lurad, tar reda på sanningen själv istället.  Det hade hon dock inte, men hon kontaktade A sedan och berättade att jag hört av mig till henne och han blev riktigt sur.
Senare samma höst efter att han varit på en fest kvällen innan kommer han in i badrummet när jag badar. Han sätter sig på toalocket och gråter. Jag tröstar och frågar vad som hänt. Han berättade att han strulat med en tjej från en annan utbildning på festen (bland en massa vänner till oss som kommit dit). De hade hånglat, tagit och sedan sms:at hela dagen kring vad som hänt. Jag blev helt chockad, slet på mig mina kläder, ringde en kompis som kom och hämtade mig. Tyvärr så tar det ett tag att åka dit från min hemstad så jag stack ut med min väska. Hela min värld hade rasat samman, killen jag lämnat allt för hade svikit mig så brutalt, någon kanske tycker: han hade ju inte sex med henne, vad är grejen? Men jag tycker att det var ett otroligt svek och otrohet. Jag grät hysteriskt och ringde upp honom och ville veta PRECIS vad som hänt. Han berättade hela historien och att hon hade frågat om hon fick bli hans älskarinna… Och att han inte hade svarat på det.

Några dagar senare åkte jag dit, grät som bara den och avslutade allt. Han hade ryckt bort mattan under mina fötter och lämnat mig sönderfallen, lurad och förnedrad på marken. Men kärleken till honom fanns kvar och jag började umgås med honom igen efter ett tag. Sex och umgänge, men inga känslor var inkluderade. En kväll skulle han skjutsa hem mig (jag körde), jag sa att nu kan han ju berätta hela sanningen om det var något han inte berättat. Han hade ju inget att förlora, vi hade ju inte ett förhållande. Då berättade han att han hade haft sex med vännen K som han umgåtts så mycket med. I vår säng… Jag tappade greppet helt, vinglade runt på motorvägen, grät, skrek och berätta för honom att om han någonsin kontaktade mig eller min familj igen så skulle jag se till att han inte kan gå igen. Jag bromsade bilen på en sidoväg, klev ur och liftade resten av vägen hem. Ville inte ens prata om hur det vara att vara jag just då. Jag grät konstant, gömde mig under täcket och hade sån ångest över att han inte var den jag trodde han var. han var inte min älskling. Jag hade blivit så grundlurad och förnedrad av någon som jag trodde stod på min sida och älskade mig. Trodde ju att det var vi mot världen.

Jag gick vidare, men efter ett tag fick jag mail, sms och samtal där han berättade hur mycket han älskade mig och att han inte förstod vad han förlorat förrän nu. Träffade honom sedan en kväll och han grät, grät och grät samtidigt som han bedyrade att han aldrig skulle göra något sådant igen bara han fick mig tillbaka. Jag tog honom tillbaka och den kommande tiden var så fylld utav kärlek och respekt. Vi hade bara ögon för varandra och han behandlade mig som om jag vore det viktigaste som vandrade på jorden.
Efter några tumultartade händelser gick han till en psykolog några månader, jag försökte stötta honom och hjälpa honom ordna upp sin ekonomi, ändra på hans störda relation till pengar: lån. När sommaren kom åkte han till USA och sina släktingar för att jobba där då han inte fått jobb i Sverige. Det slutade med att han ville åka hem till mig efter 1 månad. Men vi höll ut och han kom hem i september då det var bestämt.  Då var han väldigt rastlös då han inte visste vad han skulle göra med sitt liv, nu 26 år gammal. Jag stöttade honom och hittade en massa utbildningar till honom. Han fastnade för fritidsledarutbildningen och det blev hans plan inför nästa höst.

Från i höstas tills för lite mer än en vecka sedan var vi lycklig, stabila (trodde jag iaf) och planerade att flytta ihop igen. I början av mars skulle vi flytta ihop i vår nya fina tvåa. Vi hade börjat köpa möbler och hade precis anmält intresse på ett bord på Blocket. För en vecka sedan påbörjade han praktik på ett trädgårdsvaruhus i stan. Han berättade att han träffade en jättetrevlig tjej vid namn D. Jag var givetvis misstänksam men tyglade mig. De började sms:a mycket, prata mycket samt umgås mycket. Jag kände att något var fel och i söndags så bad jag om en time out i några dagar vilket han höll med om. På måndagen var jag dock tvungen att hämta min dator hos honom och ville ju träffa honom. Då berättade han att han behövde tid för att fundera ut om han verkligen var kär i mig. Han diskuterade att han och D var så lika, de hade kommit fram till att om de var tillsammans så skulle de aldrig bråka. De gillade samma böcker, filmer och musik. De gillade bägge namnet XXX till ett barn. Och vi var ju så olika enligt honom, och de så lika. Sedan kommer det fram att denna tjej, som bor i en stad 20 mil bort valde praktik i vår stad framför familj, vänner och jobb i sin hemstad. Förstod att något var väldigt off då. Sedan kom det fram att de ansåg sig vara själsfränder och att om ödet ville så skulle det bli dem i framtiden. Men han ville dock fortsätta vara tillsammans med mig och flytta ihop…
Sedan berättade han att D skulle vilja ha barn nu, han har velat ha barn sedan han var 18 och har mått dåligt över att han inte hade det familjeliv han ville ha. Jag är ju bara 21 och vill inte ha barn än. Sedan hade han frågat om hon skulle kunna tänka sig att ha barn med honom och hon sa ja.

I bilen frågade jag honom att om han släppte loss sina känslor, vilka han påstod att han höll tyglade, och blev kär i henne. Vem skulle han välja: D eller mig? Han svarade att det ville han inte svara på. Jag fick också veta att D skulle vara hans stöd under veckan då han funderade på om han var kär i mig eller ej, eftersom hon var hans närmsta ”vän”.
Igår kväll, ringde jag honom och sa att vi måste ses idag. Han ville veta vad det handlade om, ville jag avsluta vårt förhållande? Jag sa ja. Idag kom han hit och han grät konstant i två timmar. Vi kramades mycket och berättade att vi älskade varandra. Jag märkte att han led nästa, om inte lika, mycket som jag.  Detta har varit det mest smärtsamma som hänt i mitt liv. Att behöva ta farväl av den viktigaste personen i mitt liv. Som funnits där, stöttat mig och varit min klippa; jag älskar honom av hela mitt hjärta fortfarande, trots att han skadar mig om och om igen. Vi hade planerat vår framtid tillsammans, så mycket planer. Och nu står jag här ensam, så ensam, medans tomrummet efter mig fylls upp av D. Hur kan jag gå vidare utan en så viktig beståndsdel i min framtid? Vi hade ju planerat vår framtid tillsammans, och nu ser den inte alls likadan ut.

Jag står här med ett brustet hjärta utan framtid känns det som ibland och jag förstår inte varför. Varför var han som han var, varför är han som han är? Hur… HUR kunde hon, D, och han komma så långt på 5!!! Dagar??? Är det kärlek? Jag vet att det var en bidragande faktor till att han lämnade mig. Men hur kan 5 dagar outshine 1.5 år? Vi gick från lyckliga till slut på 1 vecka… Är detta normalt?
Var jag inte bra nog? Jag vill tro att jag är ett catch, ser riktigt bra ut, pluggar på högskolan just nu, sunda värderingar, bra farmtidsplaner, ansvarsfull och a freakin´ goddess in bed.  Har gått igenom allt från att tro att jag inte engagerat mig nog, vilket jag har big time (Kanske för mycket) till att tro att jag har fel hårfärg.
Jag förstår inte… Jag trodde jag var hans och han min mycket längre än 1.5 år. Hur kan jag älska honom så mycket när han är så fel? Hur kunde han lämna mig efter allt vi haft? Älskade han mig aldrig? Jag trodde vi älskade varandra högt och byggde på samma framtid.
Vad är det som har hänt egentligen? Vem/vad är han? Nu blev det en riktigt lång historia, men skulle verkligen uppskatta respons. Dina svar är så bra. Singla, du är grym!

RARA ÄLSKADE FINA UNDERBARA UNDERSKÖNA LJUVLIGA SKAPELSE!!
Pust, vi börjar så, så har vi börjat rätt! TACK för att du skrev till mig, det var jättebra gjort av dig och jättefint skrivet. Brev som kommer till mig blir gärna långa, och till skillnad från spalterna i tidningarna beskär jag aldrig några brev på grund av platsbrist. Det här är Salong Singla och här får kvinnor ta plats. Och så finns det en poäng med att skriva av sig allt, inte sant? Du har kokat ner er relation i nånting som du tycker blev långt, men som trots allt inte blev längre än tre sidor, och till syvene och sist kanske inte blev längre än ett par rader på slutet. Missförstå mig inte, jag försöker absolut INTE förminska dina känslor och upplevelser, jag försöker bara koka ner det till vad det egentligen handlar om i slutändan, kontentan av det hela, vad som verkligen betyder något, oavsett alla historier upp och ner, fram och tillbaka.
Du sammanfattar det väldigt fint på slutet i ditt brev:
”Hur kan jag älska honom så mycket när han är så fel?
Hur kunde han lämna mig efter allt vi haft?
Älskade han mig aldrig?
Jag trodde vi älskade varandra högt och byggde på samma framtid.
Vad är det som har hänt egentligen? Vem/vad är han?”

Där har du det, in a nut shell. Och mitt svar är lika långt som kort, egentligen. För när allt är sagt och gjort får vi tyvärr enas om en deprimerande slutsats: Love isn´t fair.
Kärlek har ingen logik eller rättvisa. Det finns inga svar på de här frågorna, mer än att saker och ting förändras här i livet, och vi gör bäst i att vara ständigt närvarande, ständigt vakna och aktsamma på att de leder oss i den riktning vi vill gå, att vi lever de liv vi vill ha.

Älskade han dig? JA, självklart. (In his own little way….) Byggde ni på samma framtid? JAPP. Var allt det du trodde var sant verkligen sant? Ja, absolut, när det hände och sas och gjordes så var det sant. Sen kommer livet emellan och faaaan så ont det kan göra. Det finns absolut ingen rättvisa i detta, men tack och lov finns det fantastiska förutsättningar!
För när du tänker efter, vad har du egentligen förlorat mer än en hypotes? Du har förlorat vad jag brukar kalla wouldhavecouldhaveSHOULDHAVE. Usch nu låter jag grym men jag menar det här på absolut bästa sätt. Till syvende och sist är ju alla relationer vi någonsin ingår helt hypotetiska, i alla fall vad framtiden beträffar, för vi vet aldrig vad morgondagen bjuder, på gott och ont. Det enda vi med säkerhet vet är att vi på färden har med oss vår allra bäst vän, vår livspartner i ur och skur, dvs underbara fabulösa oss själva.

Du har dig, och det är det som är de fina förutsättningarna i detta. I övrigt verkar du ha lämnat (du talar i termer av att ha blivit lämnad, och så kan det såklart kännas, men ur mitt perspektiv är det du som har lämnat) en ganska destruktiv och osäker relation bakom dig, med en person som är allt annat än klar över vem han är och vad han vill här i livet. Ja, hur KUNDE han lämna dig efter allt ni har haft tillsammans? Det är en jävligt bra och berättigad fråga, som dessvärre är ganska meningslös att besvara, därför bör du försöka undvika att göra just detta. För vad spelar det för roll?

Många gånger vill vi ha ”svar” när en relation tagit slut, det är ju helt självklart och mänskligt att vi vill veta  VARFÖR nån dum jävel ryckte bort mattan under fötterna på oss, vi hade ju inte ens tagit av oss pumpsen än. Men detta varför kan inte besvaras. Sinnesförvirring? Rädsla? Kåthet? Demoner? Depression? Who knows…. Nästan alltid när sånt här händer som just hänt dig brukar personen i fråga ångra sig bittert efteråt. Det brukar hända rätt snabbt.
Det nya som glimrade så vackert glimrar plötsligt inte så vackert längre, främst för att man inte vet vad det där vackra innebär, man gissar, söker en bättre hypotes, när den gamla hypotesen börjar kännas alltför bekväm eller alltför skrämmande (beroende på vilket virke man är av).

Det enda den här historien egentligen gör tydligt, är att du bör inte vara med den här mannen. Han är inte klar med sig själv alls och kommer därför varken göra sig själv eller dig lycklig. Orättvist, ja. Brustna drömmar. Men i slutändan inte mycket värre än så. Ett hjärta läker. Tårar rinner men det läker. Och snart nog är du ute på andra sidan. Sååå sjukt klyschigt men klyschor blir ju klyschor för att de är sanna.
Du frågar hur du kunde älska honom, och det tycker jag du också gör bäst i att sluta fråga dig själv. Kärlek är ingen ”tävling” där man kan få poäng för att man är duktig och älskar ”rätt” människa, dvs en person som stannar kvar hela livet och nånstans där under tiden friar och avlar barn med en. En varaktig relation är inte ett mått på hur lyckad man är som människa, eller i vilken mån man är värd kärlek. Grannen som varit ihop med sin kille i 15 år är inte bättre än vad du är, på något sätt. Det funkar inte på det viset. I själva verket är vinnarna alla vi som älskar, och det är så du skall se på dig själv. Genom allt detta har du aldrig slutat älska och aldrig slutat försöka, och det är heder till dig för det och en stor guldstjärna på bröstet. Men det finns en gräns, och den gick ganska exakt för en stund sedan, till exempel när han lämnade dig för en flyktig flirt. Själsfrände? Bah. Bullshit.

Jag önskar så jag kunde ge dig några raka tydliga svar eller trösta på nåt vis, men det är väldigt svårt att göra det i ett sånt här läge. Det enda ditt brev egentligen säger mig är att du under 1,5 års tid har varit i en osäker skakig relation och att den tack och lov är slut nu. Så ser jag det, som inte känner vare sig dig eller honom. Ur mitt perspektiv var det här det bästa som kunde hända, så du kan gå vidare till stordåd här i livet, till en tillvaro som inte baseras på osäkerhet och rädsla för att bli lämnad. Du har suttit i en parentes alltför längre. Och du, min stjärna, är ett utropstecken som förtjänar sååå mycket bättre och kommer få det såå mycket bättre.

How about a man som ger MINST lika mycket som han får for a change? Hur skulle det kännas? Nån som du VET kommer offra, förlåta, brinna, önska, drömma, göra precis lika mycket som du gör för er relation, för att få vara med dig? Hur låter det? HYPOTETISKT? ;)

No, my love. Högst genomförbart. Ett sätt att göra det hypotetiska mindre hypotetiskt är nämligen att gå på beprövad erfarenhet. Om det låter som en anka, kvackar som en anka….. etc, eller med andra ord (dr Phil’s) The only way to predict the future is to look at the past, eller om jag fortfarande inte makar mig self clear: FÄHUNDEN FÖRTJÄNAR DIG  INTE OCH HAR INTE BÖR INTE HA TILLSTYMMELSE TILL CHANS PÅ ATT SPENDERA EN SEKUND TILL I DIN NÄRHET.

Gråt färdigt, och gå sedan vidare. Du kommer aldrig ångra dig.

Och så äter jag min frukost på det här bordet

Och tröttnar jag på beachen relaxar jag vid poolen i en sån här

Ja, det är bestämt, bokat och… nä inte betalat än men snart. Mannen M får rota fram lite laxar ur lägenhetsköpet. Det blev en mycket mycket dyrare resa än vad snålarneSingla tänkt sig, men ack o ve, eftersom varenda jävla hotell marknadsförde sig med bamseklubbar och grinande barn på precis varenda bild var det nära att vi gav upp.

“Finns det INGA som är som vi?!” utbrast jag desperat. Så kollade jag på ett hotell (det hundrade i ordningen, jag har gått igenom ALLA hotell som erbjuds av Ving, Fritidsresor och Apollo i Alanya, Turkiet) som var något utöver det vanliga. I informationsfilmen fick man bara se svennebananheteropar som satt och åt romantiska middagar och skålade och log ömt. Jag hann påbörja meningen “Men shit, vilket svenneheterohot….” innan insikten slog mig som en blixt i huvudet. DÄR hade vi det. VÅRT hotell.

Så, vi bokade. Det är det finaste hotellet Ving erbjuder i området, det är fint och vitt och precis i stan, precis på stranden, fina pooler (ingen barnpool alls, yeay :)) och ffa FINA SOLSÄNGAR. Crap jag vill inte ligga i äckliga plaststolar, jag vill ha fina sängar!! :) det är helt enkelt perfekt!!

Så, i maj bär det av! ÄNTLIGEN! Och ja, vi bokade m balkong mot havet. Tyvärr var rummen som hade JACUZZI på sina f-ing balkonger SLUT men jag hoppas på att kunna flirta mig till en ombokning på plats! :)