Singla,
Gissa om jag blev glad när jag hittade din sida. Läst ett par av dina råd och du är en sann relationsguru! Jag skulle behöva hjälp med att förstå en sak… För jag förstår verkligen inte… Eller jag har en del teorier men ingen är bättre än den andra. Här kommer hela historien.

Sommaren 2008 blev jag tillsammans med en underbar kille, då 24 år gammal. Han svepte med mig i sin kärleksrosa lovetornado och visade mig en värld jag aldrig sett innan. Han tog hand om mig, lät mig vila under hans trygga vingar och jag kände mig inte ensam i världen längre, det var vi. Han tog med mig till hans familj som tog emot mig med öppna armar, jag lärde känna en familj som var så annorlunda från min; en familj som har middagar varje kväll, spelar musik, dansar när andan faller på, kramas, skrattar och där alla är välkomna. Ett varmt latinamerikanskt hem, precis så som man hoppas att det ska vara. Ett hem som en svenne som jag inte hade kunnat föreställa mig fanns. Jag träffade mormor, morfar, låtsasmormor, låtsasmorfar, kusiner, syskon, vänner; jag blev en del av deras familj.

Efter sommaren skulle min kille, A, börja plugga igen i grannstaden. Jag hade precis slutat gymnasiet vid tillfället och flyttade med i hopp om att hitta ett jobb där och kunna leva sambolivet med min kärlek. Jag vantrivdes där, jag var utan vänner, utan jobb och A han var i skolan, med en tjejkompis vid namn K eller med sin bästa killkompis som bodde i staden. Det dröjde inte länge förrän jag flyttade hem igen men åkte till honom flera gånger i veckan för att vara med honom. En dag var hans mail öppen, nyfiken som jag är kikade jag lite(Okej, jag rotade runt) och hittade ett mail till en okänd tjej i hans utkorg. Var tydligen någon gammal flört som han mailat nu, ett år senare, och frågat om hon fortfarande hade samma mail och att han fortfarande gillade bilden hon skickade till honom förra året.  Jag blev tokig på honom, men han skyllde på att han rökt på (=/) och att han hängde med sina kompisar som pushat honom. Jag förlät honom.

Vid samma tillfälle tyckte jag mig också se mail från hans ex. Jag var nästan säker… Men inte på datumet. Jag letade reda på hennes nummer, messade henne och frågade om hon hade haft kontakt med honom. Jag tänker inte bli lurad, tar reda på sanningen själv istället.  Det hade hon dock inte, men hon kontaktade A sedan och berättade att jag hört av mig till henne och han blev riktigt sur.
Senare samma höst efter att han varit på en fest kvällen innan kommer han in i badrummet när jag badar. Han sätter sig på toalocket och gråter. Jag tröstar och frågar vad som hänt. Han berättade att han strulat med en tjej från en annan utbildning på festen (bland en massa vänner till oss som kommit dit). De hade hånglat, tagit och sedan sms:at hela dagen kring vad som hänt. Jag blev helt chockad, slet på mig mina kläder, ringde en kompis som kom och hämtade mig. Tyvärr så tar det ett tag att åka dit från min hemstad så jag stack ut med min väska. Hela min värld hade rasat samman, killen jag lämnat allt för hade svikit mig så brutalt, någon kanske tycker: han hade ju inte sex med henne, vad är grejen? Men jag tycker att det var ett otroligt svek och otrohet. Jag grät hysteriskt och ringde upp honom och ville veta PRECIS vad som hänt. Han berättade hela historien och att hon hade frågat om hon fick bli hans älskarinna… Och att han inte hade svarat på det.

Några dagar senare åkte jag dit, grät som bara den och avslutade allt. Han hade ryckt bort mattan under mina fötter och lämnat mig sönderfallen, lurad och förnedrad på marken. Men kärleken till honom fanns kvar och jag började umgås med honom igen efter ett tag. Sex och umgänge, men inga känslor var inkluderade. En kväll skulle han skjutsa hem mig (jag körde), jag sa att nu kan han ju berätta hela sanningen om det var något han inte berättat. Han hade ju inget att förlora, vi hade ju inte ett förhållande. Då berättade han att han hade haft sex med vännen K som han umgåtts så mycket med. I vår säng… Jag tappade greppet helt, vinglade runt på motorvägen, grät, skrek och berätta för honom att om han någonsin kontaktade mig eller min familj igen så skulle jag se till att han inte kan gå igen. Jag bromsade bilen på en sidoväg, klev ur och liftade resten av vägen hem. Ville inte ens prata om hur det vara att vara jag just då. Jag grät konstant, gömde mig under täcket och hade sån ångest över att han inte var den jag trodde han var. han var inte min älskling. Jag hade blivit så grundlurad och förnedrad av någon som jag trodde stod på min sida och älskade mig. Trodde ju att det var vi mot världen.

Jag gick vidare, men efter ett tag fick jag mail, sms och samtal där han berättade hur mycket han älskade mig och att han inte förstod vad han förlorat förrän nu. Träffade honom sedan en kväll och han grät, grät och grät samtidigt som han bedyrade att han aldrig skulle göra något sådant igen bara han fick mig tillbaka. Jag tog honom tillbaka och den kommande tiden var så fylld utav kärlek och respekt. Vi hade bara ögon för varandra och han behandlade mig som om jag vore det viktigaste som vandrade på jorden.
Efter några tumultartade händelser gick han till en psykolog några månader, jag försökte stötta honom och hjälpa honom ordna upp sin ekonomi, ändra på hans störda relation till pengar: lån. När sommaren kom åkte han till USA och sina släktingar för att jobba där då han inte fått jobb i Sverige. Det slutade med att han ville åka hem till mig efter 1 månad. Men vi höll ut och han kom hem i september då det var bestämt.  Då var han väldigt rastlös då han inte visste vad han skulle göra med sitt liv, nu 26 år gammal. Jag stöttade honom och hittade en massa utbildningar till honom. Han fastnade för fritidsledarutbildningen och det blev hans plan inför nästa höst.

Från i höstas tills för lite mer än en vecka sedan var vi lycklig, stabila (trodde jag iaf) och planerade att flytta ihop igen. I början av mars skulle vi flytta ihop i vår nya fina tvåa. Vi hade börjat köpa möbler och hade precis anmält intresse på ett bord på Blocket. För en vecka sedan påbörjade han praktik på ett trädgårdsvaruhus i stan. Han berättade att han träffade en jättetrevlig tjej vid namn D. Jag var givetvis misstänksam men tyglade mig. De började sms:a mycket, prata mycket samt umgås mycket. Jag kände att något var fel och i söndags så bad jag om en time out i några dagar vilket han höll med om. På måndagen var jag dock tvungen att hämta min dator hos honom och ville ju träffa honom. Då berättade han att han behövde tid för att fundera ut om han verkligen var kär i mig. Han diskuterade att han och D var så lika, de hade kommit fram till att om de var tillsammans så skulle de aldrig bråka. De gillade samma böcker, filmer och musik. De gillade bägge namnet XXX till ett barn. Och vi var ju så olika enligt honom, och de så lika. Sedan kommer det fram att denna tjej, som bor i en stad 20 mil bort valde praktik i vår stad framför familj, vänner och jobb i sin hemstad. Förstod att något var väldigt off då. Sedan kom det fram att de ansåg sig vara själsfränder och att om ödet ville så skulle det bli dem i framtiden. Men han ville dock fortsätta vara tillsammans med mig och flytta ihop…
Sedan berättade han att D skulle vilja ha barn nu, han har velat ha barn sedan han var 18 och har mått dåligt över att han inte hade det familjeliv han ville ha. Jag är ju bara 21 och vill inte ha barn än. Sedan hade han frågat om hon skulle kunna tänka sig att ha barn med honom och hon sa ja.

I bilen frågade jag honom att om han släppte loss sina känslor, vilka han påstod att han höll tyglade, och blev kär i henne. Vem skulle han välja: D eller mig? Han svarade att det ville han inte svara på. Jag fick också veta att D skulle vara hans stöd under veckan då han funderade på om han var kär i mig eller ej, eftersom hon var hans närmsta ”vän”.
Igår kväll, ringde jag honom och sa att vi måste ses idag. Han ville veta vad det handlade om, ville jag avsluta vårt förhållande? Jag sa ja. Idag kom han hit och han grät konstant i två timmar. Vi kramades mycket och berättade att vi älskade varandra. Jag märkte att han led nästa, om inte lika, mycket som jag.  Detta har varit det mest smärtsamma som hänt i mitt liv. Att behöva ta farväl av den viktigaste personen i mitt liv. Som funnits där, stöttat mig och varit min klippa; jag älskar honom av hela mitt hjärta fortfarande, trots att han skadar mig om och om igen. Vi hade planerat vår framtid tillsammans, så mycket planer. Och nu står jag här ensam, så ensam, medans tomrummet efter mig fylls upp av D. Hur kan jag gå vidare utan en så viktig beståndsdel i min framtid? Vi hade ju planerat vår framtid tillsammans, och nu ser den inte alls likadan ut.

Jag står här med ett brustet hjärta utan framtid känns det som ibland och jag förstår inte varför. Varför var han som han var, varför är han som han är? Hur… HUR kunde hon, D, och han komma så långt på 5!!! Dagar??? Är det kärlek? Jag vet att det var en bidragande faktor till att han lämnade mig. Men hur kan 5 dagar outshine 1.5 år? Vi gick från lyckliga till slut på 1 vecka… Är detta normalt?
Var jag inte bra nog? Jag vill tro att jag är ett catch, ser riktigt bra ut, pluggar på högskolan just nu, sunda värderingar, bra farmtidsplaner, ansvarsfull och a freakin´ goddess in bed.  Har gått igenom allt från att tro att jag inte engagerat mig nog, vilket jag har big time (Kanske för mycket) till att tro att jag har fel hårfärg.
Jag förstår inte… Jag trodde jag var hans och han min mycket längre än 1.5 år. Hur kan jag älska honom så mycket när han är så fel? Hur kunde han lämna mig efter allt vi haft? Älskade han mig aldrig? Jag trodde vi älskade varandra högt och byggde på samma framtid.
Vad är det som har hänt egentligen? Vem/vad är han? Nu blev det en riktigt lång historia, men skulle verkligen uppskatta respons. Dina svar är så bra. Singla, du är grym!

RARA ÄLSKADE FINA UNDERBARA UNDERSKÖNA LJUVLIGA SKAPELSE!!
Pust, vi börjar så, så har vi börjat rätt! TACK för att du skrev till mig, det var jättebra gjort av dig och jättefint skrivet. Brev som kommer till mig blir gärna långa, och till skillnad från spalterna i tidningarna beskär jag aldrig några brev på grund av platsbrist. Det här är Salong Singla och här får kvinnor ta plats. Och så finns det en poäng med att skriva av sig allt, inte sant? Du har kokat ner er relation i nånting som du tycker blev långt, men som trots allt inte blev längre än tre sidor, och till syvene och sist kanske inte blev längre än ett par rader på slutet. Missförstå mig inte, jag försöker absolut INTE förminska dina känslor och upplevelser, jag försöker bara koka ner det till vad det egentligen handlar om i slutändan, kontentan av det hela, vad som verkligen betyder något, oavsett alla historier upp och ner, fram och tillbaka.
Du sammanfattar det väldigt fint på slutet i ditt brev:
”Hur kan jag älska honom så mycket när han är så fel?
Hur kunde han lämna mig efter allt vi haft?
Älskade han mig aldrig?
Jag trodde vi älskade varandra högt och byggde på samma framtid.
Vad är det som har hänt egentligen? Vem/vad är han?”

Där har du det, in a nut shell. Och mitt svar är lika långt som kort, egentligen. För när allt är sagt och gjort får vi tyvärr enas om en deprimerande slutsats: Love isn´t fair.
Kärlek har ingen logik eller rättvisa. Det finns inga svar på de här frågorna, mer än att saker och ting förändras här i livet, och vi gör bäst i att vara ständigt närvarande, ständigt vakna och aktsamma på att de leder oss i den riktning vi vill gå, att vi lever de liv vi vill ha.

Älskade han dig? JA, självklart. (In his own little way….) Byggde ni på samma framtid? JAPP. Var allt det du trodde var sant verkligen sant? Ja, absolut, när det hände och sas och gjordes så var det sant. Sen kommer livet emellan och faaaan så ont det kan göra. Det finns absolut ingen rättvisa i detta, men tack och lov finns det fantastiska förutsättningar!
För när du tänker efter, vad har du egentligen förlorat mer än en hypotes? Du har förlorat vad jag brukar kalla wouldhavecouldhaveSHOULDHAVE. Usch nu låter jag grym men jag menar det här på absolut bästa sätt. Till syvende och sist är ju alla relationer vi någonsin ingår helt hypotetiska, i alla fall vad framtiden beträffar, för vi vet aldrig vad morgondagen bjuder, på gott och ont. Det enda vi med säkerhet vet är att vi på färden har med oss vår allra bäst vän, vår livspartner i ur och skur, dvs underbara fabulösa oss själva.

Du har dig, och det är det som är de fina förutsättningarna i detta. I övrigt verkar du ha lämnat (du talar i termer av att ha blivit lämnad, och så kan det såklart kännas, men ur mitt perspektiv är det du som har lämnat) en ganska destruktiv och osäker relation bakom dig, med en person som är allt annat än klar över vem han är och vad han vill här i livet. Ja, hur KUNDE han lämna dig efter allt ni har haft tillsammans? Det är en jävligt bra och berättigad fråga, som dessvärre är ganska meningslös att besvara, därför bör du försöka undvika att göra just detta. För vad spelar det för roll?

Många gånger vill vi ha ”svar” när en relation tagit slut, det är ju helt självklart och mänskligt att vi vill veta  VARFÖR nån dum jävel ryckte bort mattan under fötterna på oss, vi hade ju inte ens tagit av oss pumpsen än. Men detta varför kan inte besvaras. Sinnesförvirring? Rädsla? Kåthet? Demoner? Depression? Who knows…. Nästan alltid när sånt här händer som just hänt dig brukar personen i fråga ångra sig bittert efteråt. Det brukar hända rätt snabbt.
Det nya som glimrade så vackert glimrar plötsligt inte så vackert längre, främst för att man inte vet vad det där vackra innebär, man gissar, söker en bättre hypotes, när den gamla hypotesen börjar kännas alltför bekväm eller alltför skrämmande (beroende på vilket virke man är av).

Det enda den här historien egentligen gör tydligt, är att du bör inte vara med den här mannen. Han är inte klar med sig själv alls och kommer därför varken göra sig själv eller dig lycklig. Orättvist, ja. Brustna drömmar. Men i slutändan inte mycket värre än så. Ett hjärta läker. Tårar rinner men det läker. Och snart nog är du ute på andra sidan. Sååå sjukt klyschigt men klyschor blir ju klyschor för att de är sanna.
Du frågar hur du kunde älska honom, och det tycker jag du också gör bäst i att sluta fråga dig själv. Kärlek är ingen ”tävling” där man kan få poäng för att man är duktig och älskar ”rätt” människa, dvs en person som stannar kvar hela livet och nånstans där under tiden friar och avlar barn med en. En varaktig relation är inte ett mått på hur lyckad man är som människa, eller i vilken mån man är värd kärlek. Grannen som varit ihop med sin kille i 15 år är inte bättre än vad du är, på något sätt. Det funkar inte på det viset. I själva verket är vinnarna alla vi som älskar, och det är så du skall se på dig själv. Genom allt detta har du aldrig slutat älska och aldrig slutat försöka, och det är heder till dig för det och en stor guldstjärna på bröstet. Men det finns en gräns, och den gick ganska exakt för en stund sedan, till exempel när han lämnade dig för en flyktig flirt. Själsfrände? Bah. Bullshit.

Jag önskar så jag kunde ge dig några raka tydliga svar eller trösta på nåt vis, men det är väldigt svårt att göra det i ett sånt här läge. Det enda ditt brev egentligen säger mig är att du under 1,5 års tid har varit i en osäker skakig relation och att den tack och lov är slut nu. Så ser jag det, som inte känner vare sig dig eller honom. Ur mitt perspektiv var det här det bästa som kunde hända, så du kan gå vidare till stordåd här i livet, till en tillvaro som inte baseras på osäkerhet och rädsla för att bli lämnad. Du har suttit i en parentes alltför längre. Och du, min stjärna, är ett utropstecken som förtjänar sååå mycket bättre och kommer få det såå mycket bättre.

How about a man som ger MINST lika mycket som han får for a change? Hur skulle det kännas? Nån som du VET kommer offra, förlåta, brinna, önska, drömma, göra precis lika mycket som du gör för er relation, för att få vara med dig? Hur låter det? HYPOTETISKT? ;)

No, my love. Högst genomförbart. Ett sätt att göra det hypotetiska mindre hypotetiskt är nämligen att gå på beprövad erfarenhet. Om det låter som en anka, kvackar som en anka….. etc, eller med andra ord (dr Phil’s) The only way to predict the future is to look at the past, eller om jag fortfarande inte makar mig self clear: FÄHUNDEN FÖRTJÄNAR DIG  INTE OCH HAR INTE BÖR INTE HA TILLSTYMMELSE TILL CHANS PÅ ATT SPENDERA EN SEKUND TILL I DIN NÄRHET.

Gråt färdigt, och gå sedan vidare. Du kommer aldrig ångra dig.

Relaterade inlägg

• Är jag patetisk som hänger efter honom? (2)
• Är han en bekräftelsejunkie? (2)
• Visste du att han var mannen i ditt liv så fort du lade ögonen på honom? (1)
• Vi hade en trekant, är det mig han vill ha? (4)
• Styrelser o coacher (5)