Tjenare på er mina underbara smycken!

Idag sitter er egen Mannen Från Himlen på golvet i vardagsrummet med ett glas kylt vitt vin vid sin sida och gräver i gamla mappar med brev och kort från förr. Det är rätt så skönt att sortera upp i de där “dåliga samvetena” ibland…ni vet blunda hårt när man hittar ett kvitto på höstens rock, bli lycklig när man får syn på ett födelsedagskort från en god vän och läsa igenom den där lappen som han med det söta leendet tryckte i din hand när ni sågs första gången på krogen. Är så härligt att se de där kvittona och onödiga skruffset hamna i kasta-högen och de fina minnena och trevliga vykorten hamna i en fin box för sig själva.

Det var faktiskt ett av dessa vykort som inspirerade mig till att skriva dagens inlägg. En bekant till mig som bor i USA hade skickat ett fint kort till mig efter att det tagit slut mellan mig och mitt ex efter nästan sju år och längst ner på kortet hade han skrivit något som berörde mig väldigt mycket nu när jag läste det igen.

VI BERÖR ALDRIG VÅRA MEDMÄNNISKOR SÅ LÄTT ATT VI INTE LÄMNAR ETT AVTRYCK!

Jag kommer ihåg att jag blev rätt förbannad när jag fick detta vykort. För det klart som korvspad att man har lämnat avtryck på varann efter nästan sju år. Det klart att denna lilla rad var skriven med sann omtanke och att det finns en väldigt djup sanning i vad de små orden utrycker. Men just i den stunden som jag läste de så kändes det som ett fruktansvärt hån att klämma ur sig nåt så snusförnuftigt. Jag blir för övrigt vansinnigt provocerad när personer klämmer ut sig hurtiga saker när man är deppig……

Jag minns en god vän när han var ruskigt nere efter att hans flickvän gjort slut, hans syster blivit allvarligt sjuk och han samma månad blev varslad på jobbet. Jag satt med honom i hans kök när han öppnade sin post en eftermiddag och i högen av reklam för utegrillar och billiga fläskkotletter så låg det ett pastellgult kuvert med blomstertryck i hörnena, i skarp kontrast till kuvertets skira utformning så bröt de raka och exakta bokstäverna i hans adress av på ett illavarslande sätt. När kortet som kuvertet innehöll fiskades upp ur sitt hölje så var det lika smetigt vaniljgult och sockersött som kuvertet.
Kortet föreställde en blomsterkrans av pyttesmå gula rosor, prästkragar och förgätmigejer. I mitten av kransen stod det med snirkliga bokstäver i guld: Förtvivla inte över mörkret utan tänd ett ljus istället!

Ja, men tack så mycket till rara ingifta faster Inger eller va fasen den sabla kärringen nu hette som på ett så personligt och rart sätt som att med ett förtryckt kort lyckas trycka ner min vän ÄNNU mer i skorna…..för det klart att han inte ska sörja sitt jobb och sina krossade förhoppningar för ett liv ihop med kvinnan han fortfarande älskade och eller oroa sig över sin dödssjuka syster för det är ju bara sjåpigt.
För det klart att han borde skutta upp glatt och hurtigt och se ljust på vad framtiden bar i sitt sköte……..attans att jag var så dum att jag inte begrep att när sorgerna samlas på hög så är det förståligt att man inte skuttar omkring som en trallande Tore Skogman och dansar rumba till sin syrras sjuksäng där hennes barn förtvivlat försöker förstå vad cancer är för något.

Men nu var det ju inte att hänga faster Inger som var poängen med detta inlägg. För övrigt så blev systern frisk och han själv har barn med en underbar kvinna och har startat ett eget företag som går bra.

Vad den lilla raden på kortet fick mig att tänka på var dom där gångerna när man varit obefogat snäsig mot en kollega, sin vän eller till och med han i kassan på ICA. För vad är det som gör att jag tycker mig ha rätten att låta min dåliga dag förstöra dagen för någon annan? Vi har väl alla stött på personer som vräkt ur sig nåt elakt eller sårande i föbigående……..som man sen haft i huvudet i timmar. Man har kommit på det man borde ha sagt tillbaka till snorkapan när man stog med tandborsten i munnen på kvällen och förbannat sig själv över att man kommit på det för sent.

Jag kan lika väl ta och erkänna att jag är rätt så bra på att vräka ur mig små vassa elakheter och jag är övertygad om att det finns många som stått där med tandkräm kring munnen och svurit svavel och pina över mig. Men jag ska nog ta och tänka mig för lite bättre i fortsättningen…..för det finns en djup sanning i de där små orden som skrevs på ett vykort i New York för några år sen……

VI BERÖR ALDRIG VÅRA MEDMÄNNISKOR SÅ LÄTT ATT VI INTE LÄMNAR ETT AVTRYCK!

Stora kramar till er underbara läsare!

Mannen Från Himlen

Relaterade inlägg

• Är karlar som skor?! (3)
• Yrkesdrömmar (4)
• Vår bröllopsdag (2)
• Tips på nyårslöften till singeltjejer (2)
• Tillbax i skolbänken killar! (1)