Jag har funderat lite över det där. En kompis var vid något tillfälle orolig att hennes väninna stötte på och ville ha hennes ex. Flera gånger tog hon upp det faktum att tjejkompisen - som förvisso var underbar - trots allt hade varit singel i 9 år. Singla fattade aldrig det där. So?

Skulle en lång period av singelhet någonstans innebära att vi börjar back stabba våra vänner och ge oss efter deras rejects? Skulle en partner vara mer värt än vänskap för singlar, bara för att vi varit singlar länge?

Och så en annan vän hade något resonemang om att det kanske var lättare att komma ur depression, att man hade mer att kämpa för, om man hade en pojkvän. Att det är svårare när man är singel… Jag fattar inte.

Nog för att det känns oerhört viktigt att finna en livspartner (eller flera) men alltså jag vet inte om det är så att man är beredd att gå över lik för den sakens skull, eller att livet plötsligt blir mer värdefullt för att man har partner. Som om singellivet skulle vara öken, något märkligt, något tillfälligt som man egentligen vill ta sig ur?

Det händer att vänner berättar om en trevlig kille de känner. Number 1 question jag ställer är: “Är han singel?” =) Och om svaret är “ja” lägger folk påfallande ofta på resonemanget “men det är inget fel på honom alltså”. Öööh nä. Precis.

Det verkar som att partnerskapet innebär att man per automatik är godkänd, en stämpel i pannan “NORMAL”. Och singellivet skall förklaras; han reser mycket, kom ur en svår relation, är lite blyg…

För egen del finner jag ofta att är det någon som skall förklara sitt livsval så är det väl ändå de personer som tuttar ihop sig med någon de inte ens är lycklig med. Är det något vi skall förundras över är det väl parhysterin i kombination med statistiken att hälften är otrogna. Vad är upp med det liksom?

Alltför många tycks livrädda att leva utan partner, de hoppar från relation till relation och har vid åldern av 25 haft tre förlovningsringar på fingret, för alla var THE ONE.

Att aldrig möta mitt livs kärlek, den stora passionen, the IT, skrämmer mig, men är det något som skrämmer mig mer så är det nog att leva i en “helt ok”-relation, att nöja mig, att traska vidare i en relation för jag har redan satsat 7 år och vem skulle annars vilja ha mig? Jag har på allvar hört folk resonera på det sättet. Det är inte klokt! Ut och lev era liv för tusan!! Om ni redan ångrar 7 år, hur skall det då kännas att ångra 40??

Jag minns hur fruktansvärt det kändes när jag gick ur min treåriga samborelation. Som att förlora min identitet. Det var panikartat. Jag hade glömt små enkla saker, som vad tycker jag om att göra på en tisdagskväll? Jag kunde inte riktigt minnas vad jag hade gjort ens. Och hur brukade jag egentligen ta mig till jobbet, brukade det alltid regna såhär? NÄ juuuuuust det, han körde mig. Singla var som bambi.

Och egentligen är jag väl fortfarande som bambi, det är vi väl alla, relation eller inte?

Folk är mer lika varandra än vad man kan tro. Jag gissar att vi i grunden har liknande rädslor och nojor. Att leva utan fast relation gör dock inte en människa mer opålitlig och omoralisk än andra, och det ÄR fullt möjligt att bygga djupa relationer med människor som gör det “värt” för en att kämpa sig ur en depression.

Singlarna har ju sina 5 katter och 14 kundvagnar att tänka på ;)

Relaterade inlägg

• Ödmjukhetens man (3)
• Är ni på Facebook? (9)
• Är karlar som skor?! (3)
• Är han en bekräftelsejunkie? (2)
• Är han bara ute efter sex? (1)